Förtenning

Tenn är vanligt på elektriska komponenter och har historiskt även använts inom livsmedelsindustrin eftersom det är oskadligt för människor och djur. Tennskikten lämpar sig mycket bra för lödning och skiktet är även duktilt (böjbart). Utvecklingen i samband med elektrifiering har lett till en stor ökning av ytbehandling med tenn, till exempel nickel/tenn på aluminium då det är lödbart och konduktivt. Ytterligare anledningar till att välja tenn som ytbehandlingsmetod är dess korrosionsresistans och goda vidhäftnings- och smörjningsförmåga.

Det går att belägga med tenn på olika sätt; elektrolytisk plätering, kemiskt (autokatalytiskt) eller varmdoppning. På Provexa använder vi oss av elektropläterat tenn. Det finns dessutom olika typer av pläterat tenn. Primärt brukar man skilja på mattförtenning och glansförtenning. Dessa har olika egenskaper. Glanstenn är vanligast för till exempel kontakter, skenor eller terminaler som inte skall lödas då det är tåligare. Vid lödning eller bonding brukar man istället rekommendera matt tenn som är fritt från glansbildare.

Vid tennplätering på elektroniska komponenter kan det finnas risk för att whiskers (morrhår) bildas på ytan. Detta kan orsaka problem för funktionen. Det finns olika faktorer som bidrar till bildningen av whiskers, men även strategier man kan ta till för att minska risken för detta.

Vid ytbehandling med tenn så är det vanligt att använda sig av ett så kallat spärrskikt under tennskiktet. Detta görs speciellt på material som innehåller zink, som till exempel mässing. De vanligaste spärrskikten vid tennplätering är att använda sig av koppar eller nickel.