Fosfatering

Fosfatering används i huvudsak för stål. Förzinkat stål, zink och aluminium. Ytbehandlingen innebär en kemisk omvandling av metallytan där ett svårlösligt metallfosfat bildas.

Fosfateringen i sig ger ett dåligt korrosionsskydd men genom efterföljande målning eller inoljning erhålls ett bättre korrosionsskydd. Fosfatskiktet är elektriskt isolerande. Genomslagsspänningen för icke efterbehandlade skikt uppgår till 4 -10 V. men kan höjas till ca 1000 V genom behandling med isolerlack.

Oftast används zinkfosfatering varvid den bildade beläggningen utgörs av zinkfosfat. Denna beläggning ökar vidhäftningen för efterföljande oljor och lacker. Kolstål och låglegerade stål (mindre än 6 %) lämpar sig bäst för fosfatering. Vissa legeringar är däremot direkt olämpliga att fosfatera.

Manganfosfatering används endast för stål och då som smörjmedelsbärare och inslitningsskydd för stålytor utsatta för friktion. Järnfosfatering används endast för förbehandling av stål vid lackering.